Sidostabilisatorstång. Sidostabilisatorn kan förhindra överdriven lateral lutning av fordonskarossen. Att använda sidostabilisatorn för att justera fjädringens styvhet i sidled kan ge bilens styrstabilitetsegenskaper och förbättra dess hanteringsstabilitet.
Moderna bilupphängningar är mycket mjuka, vilket innebär att deras naturliga frekvenser är mycket låga. För att förbättra fjädringens styvhet i sidled och minska sidolutningen, läggs ofta sidostabilisatorstänger till upphängningen för att säkerställa god hanteringsstabilitet.
Den horisontella stabilisatorstången 2 gjord av fjäderstål är platt och U-formad, och är installerad horisontellt vid bilens främre eller bakre ände (vissa bilar har även horisontella stabilisatorstänger installerade fram och bak). De två ändarna av stången 3 är fritt uppburna i två gummihylsor, som är fästa vid ramen. Ändarna av de längsgående sektionerna på båda sidor av den laterala stabilisatorstången är anslutna till fjäderstöden på den nedre upphängningsarmen genom stödstänger.
När deformationen av upphängningen på båda sidor är densamma fungerar inte den laterala stabilisatorstången. När fjädringsdeformationen på båda sidor är ojämn, det vill säga när fordonskarossen lutar i sidled i förhållande till vägbanan, rör sig en sida av ramen närmare fjäderstödet och änden av stabilisatorstången på samma sida rör sig uppåt med ramen, medan den andra sidan av ramen rör sig bort från fjädersätet, och motsvarande ände av stabilisatorstången rör sig nedåt i förhållande till ramen. Mitten av stabilisatorstången har ingen relativ rörelse med ramen, och de längsgående delarna på båda sidor av stabilisatorstången böjs åt olika håll, vilket gör att stabilisatorn vrids. Det inre vridmomentet som genereras av vridningen av den elastiska stabiliseringsstången hindrar deformationen av fjäderfjädern, vilket minskar den laterala lutningen och laterala vinkelvibrationen av fordonskarossen.
