Fjädringens rullningsvinkel är en av de viktigaste faktorerna som påverkar en bils statiska rullningsstabilitet och påverkar direkt andra prestandaindikatorer för bilhanteringsstabilitet, såsom understyrning, neutral vändpunkt och sidoacceleration. För att öka rullstyvheten i fjädringen är de flesta bilar nu utrustade med en stabilisatorstång.
För den laterala stabilisatorstången är för det första designindexet som är direkt relaterat till driftsstabilitet dess ekvivalenta rullstyvhet vid hjulet, och för det andra dess egen rullstyvhet; För det andra måste utformningen av stabilisatorstången uppfylla hållfasthetskraven; För det tredje bör vikten av stabilisatorstången minimeras så mycket som möjligt.
När fordonskarossen endast rör sig vertikalt och de två fjädringarna deformeras lika, roterar stabilisatorstången fritt inuti hylsan och fungerar inte. När fjädringen på båda sidor deformeras ojämnt och fordonet lutar i sidled på vägbanan, rör sig ena sidan av ramen närmare fjäderstödet, och änden av stabilisatorstången på den sidan rör sig uppåt i förhållande till ramen, medan den andra sidan av ramen rör sig bort från fjäderstödet, och motsvarande ände av stabilisatorstången rör sig nedåt i förhållande till ramen. Men när fordonet och ramen lutar, rör sig inte mitten av sidostabilisatorn i förhållande till ramen. När fordonet lutar, böjs de längsgående delarna på båda sidor av stabilisatorn i olika riktningar, vilket gör att stabilisatorn vrids. Det inre vridmomentet som genereras av den elastiska stabiliseringsstången hindrar deformationen av fjäderfjädern, och minskar därigenom den laterala lutningen och laterala vinkelvibrationen hos fordonskarossen.
