Den tvärgående stabilisatorstångens struktur kan användas för att öka upphängningens laterala vinkelstyvhet

För att förbättra åkkomforten hos fordonet är fjädringsstyvheten vanligtvis utformad för att vara relativt låg, och resultatet blir att fordonets körstabilitet påverkas. Av denna anledning används den laterala stabilisatorstångens struktur i upphängningssystemet för att förbättra fjädringens sidovinkelstyvhet och minska kroppsvinkeln.
Den tvärgående stabiliseringsstångens funktion är att förhindra att kroppen rullar för mycket i sidled vid svängning och att hålla kroppen balanserad så långt som möjligt. Syftet är att minska fordonets rullningsgrad i sidled och förbättra åkkomforten. Den tvärgående stabiliseringsstången är egentligen en tvärgående torsionsstångsfjäder, som kan betraktas som ett speciellt elastiskt element i funktion. När kroppen bara rör sig vertikalt är fjädringsdeformationen på båda sidor densamma och den tvärgående stabilisatorstången fungerar inte. När bilen svänger lutas karossen, upphängningen på båda sidor är inkonsekvent, den yttre upphängningen kommer att trycka mot stabilisatorstången, stabilisatorstången kommer att förvrängas, spänstkroppens elasticitet kommer att förhindra att hjulet lyfts, så att kroppen så långt som möjligt för att upprätthålla balansen, spela en roll i sidostabilitet.
Den tvärgående stabilisatorstången är en torsionsstångsfjäder gjord av fjäderstål, i form av ett "U", som placeras tvärs över bilens fram- och bakända. Den mellersta delen av stångkroppen är ledad med kroppen eller ramen med en gummibussning, och de två ändarna är förbundna med upphängningsstyrarmen genom en gummidyna eller kulstift vid sidoväggens ände.
Om vänster och höger hjul hoppar upp och ner samtidigt, det vill säga kroppen rör sig bara vertikalt och fjädringsdeformationen på båda sidor är lika, roterar sidostabilisatorstången fritt i bussningen och sidostabilisatorstången inte arbete.
När fjädringsdeformationen på båda sidor är ojämn och karossen lutar mot vägen, rör sig ena sidan av ramen nära fjäderstödet, sidoänden på stabilisatorstången rör sig uppåt i förhållande till ramen och den andra sidan av ram är långt borta från fjäderstödet, motsvarande stabilisatorände rör sig ner i förhållande till ramen, men när kroppen och ramen lutar har mitten av den tvärgående stabilisatorbalken ingen relativ rörelse till ramen. På detta sätt, när kroppen lutar, böjs den längsgående delen på båda sidor av stabilisatorstången i olika riktningar, så stabilisatorstången vrids och sidoarmen böjs, vilket ökar vinkelstyvheten hos upphängningen.
Det inre vridmomentet som genereras av den elastiska stabiliseringsstången förhindrar deformering av fjäderfjädern, vilket minskar den laterala lutningen och laterala vinkelvibrationerna hos kroppen. När torsionsstångsarmen i båda ändar slår åt samma håll, fungerar inte den tvärgående stabilisatorstången, och när vänster och höger hjul backar, vrids den mittersta delen av den tvärgående stabilisatorstången.
Om fordonssidans vinkelstyvhet är låg och fordonssidans vinkel är för stor, bör den laterala stabilisatorstången användas för att öka fordonssidans vinkelstyvhet. Sidostabilisatorstänger kan installeras separat eller samtidigt på de främre och bakre fjädringarna efter behov. Vid utformningen av den laterala stabiliseringsstången bör vi inte bara ta hänsyn till fordonets totala rullvinkelstyvhet utan även förhållandet mellan rullvinkelstyvheten för den främre och bakre fjädringen. För att få bilen att ha understyrningsegenskaper bör den främre fjädringens sidolutningsstyvhet vara något större än den för bakfjädringen. Därför är fler modeller installerade i den främre fjädringens sidostabilisatorstång.
I allmänhet väljs materialet i enlighet med konstruktionsspänningen hos den tvärgående stabilisatorstången. För närvarande används 60Si2MnA-material mer i Kina. För användning av horisontell stabilisatorstav med hög spänning rekommenderar Japan användningen av Cr-Mn-B stål (SUP9, SuP9A), lågspänningsstabilisatorstav med kolstål (S48C). För att förlänga livslängden på den tvärgående stabilisatorstången bör kulblästring utföras.
För att minska massan är vissa tvärgående stabilisatorstavar gjorda av ihåliga runda rör, och förhållandet mellan stålrörets väggtjocklek och ytterdiametern är oftast cirka 0.125. Vid denna tidpunkt ökas den yttre diametern av den solida stången med 11,8 %, men massan kan minskas med cirka 50 %.